Fågel Fenix

Veckan har bjudit på mycket reflektion tillsammans med min vän Camilla.

Det hela handlar om förändring och acceptans. Om perspektiv och val.

För er som känner mig så vet ni att jag för ganska exakt två år sedan diagnostiserades med en sjukdom. En sjukdom som skulle komma att förändra hela mitt liv. Från vad det var, till vad det blev - och kanske viktigast av allt, till vad hela sjukdomshistorien kommer att kunna göra med mitt liv.

Vad detta blev? Förändring.
Vad detta har gett mig? Perspektiv.
Den viktigaste lärdomen? Acceptans.
Hur allting löste sig? Genom mina val.

Det behöver inte vara en sjukdom som  gör att man ställs inför det faktum att man måste välja huruvida man tänker acceptera sin vardag eller inte. Om den är som man hade tänkt sig. Om man kan göra något för att förändra. Men för min del var detta den punkt där jag först fastade och föll på. Där jag gömde mig bakom en inställning att ingenting var möjligt. Att livet var kört. Att jag hade fallit för sista gången.

För min del blev detta den punkt där jag valde att bli fågel Fenix. Att låta det förflutna brinna upp och istället återuppstå i en ny skepnad. Vackrare färger, starkare benmärg och mer fokuserad blick. Jag självantände någonstans i den dimma jag då levde i, och vaknade upp någon månad senare med en helt ny inställning till livet.

Jag accepterade, borstade av mig dammet och frågade mig fram till förbättring. Lyssnade på råd och ställde mig själv frågan "Vad kan jag göra för att förbättra min situation?". För varje dag hittade jag nya saker. Saker jag kunde addera till mitt liv, och saker jag behövde subtrahera.

Ursäkter som "Det är såhär jag är", och "Det går inte att förändra" och "Ja, men det beror på en tuff uppväxt" slängde jag i soptunnan. Deras bäst-före datum hade förfallit. Det var dags att förändra.

För det är precis det vi människor kan göra. Vi kan förändra. Men att vi kan betyder inte att vi tror på det, och framförallt inte att vi anstränger oss för att göra det. För många ser på livet på statiskt, och det gjorde även jag. Det var som det var och därför blev det som det blev och nu är jag som jag är.

Om vi har en vardag vi  inte trivs i är det upp till oss att förändra den. Inga mediciner och inga mirakel kan rädda den. Det är vi. Jag. Du. Det är i våra val som Rom kan byggas på en dag.

Och det som varit kan alltid förklara, men det är bara det som är som kan förändras. Och det är inte alltid en lätt match, och man får räkna med skrubbsår på knäna, men vill vi förändra oss själva så är vi fullt kapabla till det.

Och den lamaste ursäkten av de alla får aldrig ta över.
"Men då är jag ju inte mig själv längre!"

Jo. Det är precis det du är. Dig själv i full kontroll och på helt egna val.