Where there is desire, there is gonna be a flame.

Det borde vara så enkelt.
Så som det var tänkt, på ett själsligt plan.
Närheten, tryggheten och känslan av att höra hemma.
Tvåsamhet.
Det låter så enkelt och det känns så enkelt.
Men enkelt är det sista det är.

Where there is desire, there is gonna be a flame.

För nästa del i ekvationen är människan. Så komplex.
Så många lager och nyanser som inte alltid går stick i stäv med varandra.
Tankar, känslor, beteenden, behov.
Hur kan människan hantera kärlek så rent som det var avsett i en värld där egoistiska behov prioriteras framför tvåsamhetens bästa. Där drifter och egot vinner över respekten och moralen.
Där vi rör oss i en undergroundmiljö med svek runt hörnet i varje människans bostad.
Bakom var tredje person finns en historia om ett svek och ett krossat hjärta.

Människans behov. Ett rovdjur och ett däggdjur med drifter.
Det måste förstås och accepteras, säger alla. Man måste förstå det.
Människan har drifter. Drifter vinner.
Det är vetenskapligt. Det är bevisat. Det är den ultimata sanningen.
Kanske är människan inte menad att vara monogam?
Kanske är vi tänkta att leva i polygami.

Where there is a flame, someones bound to get burned

Om vi skyller på dåliga omdömen och snedsteg så kanske vi förhindrar någon
form av sann natur att träda fram, tänker jag. Vi sätter förväntningar som är för höga.
Vi förväntar oss att det ska fungera på ett visst sätt, och sätter våra regler och ramar
utifrån det. Och sen faller vi hårt och långt när vi blir motbevisade. Slaget när huvudet
når asfalten är ihåligt och det är inte hjärnsubstans som färgar trottoaren röd.
Det är alla hopp och drömmar och all längtan som rinner ur oss.
Det är rött. Kärlekens färg. Men det rinner ur oss och försvinner.
Och världen som tidigare var som Avatar blir istället som i Sin City.
Du vandrar bland spottloskor, prostitution, fylla, doften av sperma och dimmor av ångest.
Allting har ett visst lager av smuts.

But just because it burns doesnt mean you gonna die

Och omvändningen blir som det sista kapitlet du läser i barnboken innan du blir motbevisad om
att magi och trolleri inte faktiskt finns. När mamma eller pappa säger att du måste växa upp.
Tomten finns inte. Inte påskharen heller. Come on, väx upp.
Det är den tomma känslan när du sett klart din favoritserie och förstår att det inte finns något mer.
Allt var bara påhitt.
Drömmarna.
Magin.
Glittret.
Och du måste ta på dig skorna och jackan och kliva tillbaka till verkligheten.
Du måste växa upp.

You gotta get up and try, try, try

För det var bara i min värld det fanns.

Och min värld, har jag förstått, är allt annat än något självklart.
Min värld är snarare unik. Jag är väldigt unik.
Och det är en sanning som smakar beskt.

Lojalitet. Respekt. Tillit. Ärlighet.
Sådant jag alltid levt efter och eftersträvat.
Lika enkelt som att andas.
Lika självklart som att gå.

Jag kan aldrig sätta mig själv i ett eget perspektiv, för jag är alldeles för holistisk för att förstå
att alla val som görs i detta liv ger konsekvenser av något slag. Mina behov kan aldrig få vara orsaken att såra någon människa. Mitt ego får aldrig vara det som fäller en annan människa dubbelvikt i tårar.
Konsekvenser av det slaget hade brutit ner mig totalt.
Jag hade inte kunnat leva med mig själv.

Så jag öppnar upp. Ser helhet i allt. Gör medvetna val och låter inte drifter styra över hjärna och hjärta. För att enda sättet för mig att känna mig komplett är att vara en så god människa som möjligt. Jag kan inte vara smutsig. Oren. Oärlig.
Det skulle hinna bryta ner mig långt innan det bröt ner någon annan.
Känslan av att vara den som hugger.
Den som håller kniven som vrider om någon annans hjärta.
Det finns inte.
Det får aldrig finnas.

You gotta get up and try, try, try...